Légion

Si j’ai le droit de dire en français aujourd’hui
Ma peine et mon espoir, ma colère et ma joie
Si rien ne s’est voilé définitivement
De notre rêve immense et de notre sagesse

C’est que des étrangers comme on les nomme encore
Croyaient à la justice ici bas et concrète
Ils avaient dans leur sang le sang de leurs semblables
Ces étrangers savaient quelle était leur patrie

La liberté d’un peuple oriente tous les peuples
Un innocent aux fers enchaîne tous les hommes
Et qui se refuse à son coeur sait sa loi
Il faut vaincre le gouffre et vaincre la vermine

Ces étrangers d’ici qui choisirent le feu
Leurs portraits sur les murs sont vivants pour toujours
Un soleil de mémoire éclaire leur beauté
Ils ont tué pour vivre ils ont crié vengeance

Leur vie tuait la mort au coeur d’un miroir fixe
Le seul vœu de justice a pour écho la vie
Et lorsqu’on n’entendra que cette voix sur terre
Lorsqu’on ne tuera plus ils seront bien vengés.
Et ce sera justice.

Paul Éluard
Poem to the Manouchian Group,
written in 1949, published in 1950.

Död kamrat
(av Ebbe Linde)

Där kom de, hela långa raden,
ivriga som vid ett spännande äventyr,
varma och hungriga efter en tröttsam dag
glada och stolta att ha funnit vad de letat efter,
nickade och log i hastigheten åt oss vid gatukanten,
och så förbi.

Och där mellan två cyklar
så litet och grått på en trist bår
ett litet grått människostoft under en grå filt,
så tyst och stumt och litet,
skymtade i förbifarten, som det är i livet,
och så förbi

och det var du, och där fanns ingen bro,
en dörr var stängd och vi var utanför,
allt vad vi talat om var nu förkastat,
den lilla staden fanns ej mer för dig,
och klockan som du ofta sett emot,
problem som jagat dig, din mor, din vän
vi var nu alla intet... tomma ord...
ty i din värld fanns världen icke mer,
om själv din älskade vid vägen stått
så var det alldeles intresselöst,
din blick var vänd mot annat, hur förnam den
det stora Intet?- som en tidlös doft -
ett anlete som lyser spänt i mörkret -
en kronas susande - två tända ljus - ?
jag visste ej, det enda som jag visste
det var att jag ej mer fanns för dig.

Nej ingen sorg... stäm upp en segersång!
Så stort och ensamt skall ock ödet vara
för mig en gång, så helt skall allting fara,
så lugn och stolt som du, skall jag ock gå
så liten skall jag ligga där och grå,
så utom allt, så löst från strid och tvång
- så även jag, så även jag en gång.